June 18, 2018

April 16, 2018

March 20, 2018

November 5, 2017

September 23, 2017

September 17, 2017

September 4, 2017

August 27, 2017

Please reload

Senaste inlägg

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Utvalda inlägg

Vänsterprassel vid Akaren

April 10, 2017

En av mina största farhågor med att ha en nefrostomi är att jag kommer att bli tvungen att sluta med mina långpromenader och tältnätter tillsammans med Iris, men efter gårdagen ser det ganska ljust ut, även om kvällen inte riktigt blev som jag tänkt mig. Att åka ut i skogen med flera väskor hängandes på rullstolen eller i en cykelkärra med en totalvikt på över 20 kilo är ganska ansträngande för kroppen, något som inte alls är bra när man har nefro, därför ville jag testa om det gick att ta sig fram med all packning sittandes i en permobil, för det kommer en dag då kroppen säger stopp och då är det bra att det finna alternativ för att komma ut i naturen. Det viktiga är inte hur man kommer ut, utan att man kommer ut, om man nu vill det vill säga.

 

Förra årets första tältnatt tillbringade jag och Iris vid Vattugruvans naturreservat som ligger mellan Järna och Mölnbo, en natt som var den första någonsin för Iris i

ett tält. Tanken var inte att vi skulle åka tillbaka till exakta stället utan till en annan plats inte så långt därifrån, sjön Akaren. Området ger en riktig vildmarkskänsla när man tar sig fram genom naturreservat, väldigt tufft att ta sig fram med en manuell rullstol, inte omöjligt, men nu skulle jag som sagt ta min permobil till hjälp. Förutom den fantastiska naturen så finns det en annan orsak till att det känns lite extra spännande att vara här, Sjundareviret som är ett vargrevir.

 

Reviret är från 2014/2015 och består av en familj, i alla fall fanns det en hel familj förra året, den senaste informationen är att det nu bara finns en varg kvar, men man vet aldrig, har man tur så kanske man får se hela familjen, (på lite avstånd), vargar rör på sig en hel del.

 

Efter att ha fixat lite med balkongen och packat det sista tog jag och Iris pendeltåget från Södra station ner till Mölnbo, för att därifrån ta oss till sjön. Vid Södertälje hamn blev vi tvungna att byta till det tåg som åkte mot Gnesta, men riktigt så långt skulle vi inte, vi skulle som sagt av en station innan, Mölnbo. Den lilla byn omnämndes för första gången 1366, Mølnabodhum och består av, förutom ett antal villor och radhus, en matbutik och en pizzeria, den sistnämnda är belägen i närheten av stationen och väl värt ett besök, jag och Calle var där förra året i samband med att vi arbetade med att ta fram en alternativ Sörmlandsled.

 

 Från stationen åkte vi Gnesta/Järnavägen några hundra meter, sedan svängde vi vänster, in på Skogstorpsvägen, nu följde en kilometerlång uppförsbacke som var ganska brant på sina ställen, till en början asfalt, men efter knappt tvåhundra meter förvandlades det hela till en grusväg, en ganska dålig sådan, men eftersom jag hade permobilen så kändes det inte så ansträngande, bara väldigt skakigt och guppigt. När vi hade åkt ca 2 kilometer kom vi fram till en bom, som tur var så fanns det en liten stig på den högra sidan av bommen, så det var inga problem att ta sig förbi. Jag nämnde i början att vi var i ett vargområde och att man då måste ha lite extra koll på omgivningen, speciellt om man har hund. Jag litar på Iris till hundra procent så jag kände ingen oro av att ha henne lös. Trots att hon har all möjlighet i världen att springa omkring så är hon max en meter ifrån mig, till 99 procent så håller hon sig vid min vänstra sida, vilket känns väldigt tryggt. Om en hund känner att man liter på en, så får man väldigt mycket tillbaka.

 

Det fanns en hel del mindre vägar som svängde in både till vänster och höger från vägen som vi åkte på, men eftersom jag varit här ett antal gånger så visste jag när vi skulle svänga av och det skulle vi göra efter ytterligare två kilometer, vid den tredje vägen som svängde in vänster. Än så länge hade vägen varit hyfsat bra, men på den här vägen gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun, det var väldigt spårigt, med ganska djupa spår där tidigare fordon tagit sig fram, antagligen en skogsmaskin, så det var inte helt lätt att ta sig fram med permobilen, men efter några hundra meter kom vi äntligen fram till sjön. Om man mäter en rak linje mellan sjön och närmsta by, vilket i det här fallet är Mölnbo så är det ca 3 km, men ska man följa bilvägen så är det lite mer än 5, så i normala fall så är det ganska tyst och ödsligt vid den här platsen, men inte idag, orsaken var en familj på två vuxna och fyra barn, inte vad jag hade räknat med. Mannen i familjen kom fram till mig ganska omgående och frågade hur jag tagit mig dit, jag förklarade att jag tagit mig hit från Mölnbo med permobilen som jag satt i och att jag kommit hit för att tälta. Vet inte om han trodde på mig,för han såg väldigt skeptisk ut, men jag tänkte att jag skulle visa honom, vilket gick sådär.

 

Jag började med att lossa de två väskor jag hade med mig, plus sovsäcken. Trots att vi bara skulle vara borta ett dygn, så blev det ganska tungt ändå, mat, vatten, kläder, liggunderlag, sovsäck, plus lite småsaker  i slutändan blir den en hel del.

När jag tog fram tältet för att sätta upp det, upptäckte jag ganska omgående att jag glömt de små pinnarna som man surrar fast tältlinan med, så fruktansvärt idiotiskt, amatörmässigt och dumt!! Jag tittade mig omkring för att se om det fanns några kvistar eller grenar som jag kunde använda i stället, men det fanns det naturligtvis inte. Alternativ nummer två var att ligga ute i det fria, men den tanken slog jag bort ganska omgående, det kändes för närvarande alldeles för jobbigt, så då fanns det bara ett alternativ kvar, packa ihop allt igen och bege sig hemåt. Jag brukar inte ge upp i första taget, men till och med jag insåg ganska snabbt att det inte fanns något annat alternativ än att åka hem igen, hur tråkigt det än kändes. Det ligger ju inte bakom husknuten precis, två timmars resväg genom ett kolsvart landskap långt inne i skogen kändes sådär kan jag väl erkänna.

 

 

Men innan vi vände mot civilisationen tog jag lite kort, åt middagen som jag hade med mig, en köttgryta med ris och en folköl för att skölja ner det hela med, inte illa, och med den vackra solnedgången över sjön kändes det riktigt okej, platsen finns ju kvar ytterligare några 1000 år till.

 

När vi satt där och njöt såg jag på Iris att hon hade fått upp öronen på någonting, jag vände mig om för att se vad det var, men jag såg ingenting så jag sa åt henne att lägga sig ner, men det var något som hon inte var ett dugg intresserad av, det var något där som fångade hennes uppmärksamhet. Jag tittade lite mer noga och försökte lyssna om jag kunde höra något och då hörde jag något ljud nere på marken vid en buske. Där fick jag se något som jag aldrig sett tidigare, två grodor som vänslades riktigt ordentligt, vänsterprassel vid Akaren, inte illa. Grodor har jag sett ett antal gånger tidigare, men inte på det här sättet, riktigt spännande. Jag ångrar bittert att jag inte tog fram kameran för att föreviga denna ömma kärleksstund, men även grodor behöver få ha sitt privatliv ifred.

 

När maten var uppäten och vi spanat in området ordentligt var det dags att bege sig mot Mölnbo och pendeltåget, solen hade börjat gå ner, så det var hög tid att lämna denna vackra plats.

 

Det är en sak att ta sig fram på skakiga och gropiga när det är ljust, men det är en helt annan sak när mörkret fallit på. Jag hade självklart belysning på permobilen, men den var inte så stark, det kanske lyste 2-3 meter framför oss, så man fick inte åka så fort, vilket inte var det lättaste, men fullmånen gjorde sitt den också, så helt nattsvart var det inte. Förutom mörkret så började kylan smyga sig på också, så samtidigt som man fick åka försiktigt pga alla ojämnheter i marken, så ville man hem så fort som möjligt eftersom det började bli lite kallt.

 

 

Efter någon timme kom vi äntligen till stationen, naturligtvis hade vi missat tåget precis, så det var bara att vänta till nästa skulle komma, en timme senare, men där fanns en kur som vi gick in i för att värma oss, vid utsatt tid kom tåget och efter ytterligare någon timme var vi äntligen hemma.

 

Visst var det tråkigt att vi inte kunde stanna över natten, men jag tar ändå med mig det positiva med den här dagen. Som jag nämnde i början så kommer det en dag då jag inte orkar ta mig ut i naturen för egen maskin, eller om jag skulle bli tvungen att ha kvar nefron resten av mitt liv, då känns det skönt att jag ändå kan ta mig , inte för egen maskin, utan med permobilen och det är inte helt fel det heller. Strunt samma hur man tar sig ut, det viktiga är att man tar sig ut och det är något som jag verkligen vill och som jag kommer att fortsätta med många år framåt.

Please reload

Följ oss