June 18, 2018

April 16, 2018

March 20, 2018

November 5, 2017

September 23, 2017

September 17, 2017

September 4, 2017

August 27, 2017

Please reload

Senaste inlägg

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Utvalda inlägg

Dolda faror

November 20, 2016

Syftet med dagens promenad/tur/expedition eller vad man nu vill kalla det, var för det första att kolla in ett område till appen och för ta kompletterande bilder till den och för det andra bara komma ut med Iris och väcka kroppen ordentligt från vinterdvalan som den hamnat i. Jag anser att jag har en ganska bra kondition, men kondition är en färskvara har jag märkt, om man inte rör på sig regelbundet tappar man konditionen ganska fort, det går lite fortare när man kommit upp i åren dessvärre.

 

Men än är det krut i gubben, så när jag njutit mig igenom frukosten och packat ihop mina och Iris saker så tog vi oss ner till pendeltåget för att ta oss till Farsta strand. Resan till Farsta tar ca 15 minuter så då hade jag tid att planera hur jag lite mer exakt skulle åka, Iris låg på golvet och laddade upp inför promenaden på sitt sätt. När vi kom till stationen och passerat spärrarna tog vi vänster och åkte igenom ett område som är lite speciellt, i alla fall för mig som är värmlänning. Många gatunamn i området har ortsnamn som gatunamn, Mårbackagatan, Delegatan, Munkforsgatan, Sunnegatan, osv. osv.  Vägen som vi åkte på hette Brattforsvägen, Brattfors eller Brattforsheden som det också heter är en liten by med en folkmängd på lite mer än 100 personer och som ligger i Filipstads kommun i Värmland.

 

Efter en stund kom vi till en rondell, där svängde vi höger och fortsatte Ågesta Broväg norrut någon kilometer, när vi åkt över Nynäsvägen svängde vi vänster och fortsatte cykelvägen som gick utmed Perstorpsvägen förbi koloniområdet och Hökarängsbadet. Efter badet svängde vi in på en något smalare skogsväg, underlaget byttes från asfalt till hårt packat grus, men gruset såg man inte så mycket av till en början pga allt löv som låg på backen. Vi följde vägen som gick utmed Drevviken som är en insjö i södra delen av Stockholms län. Sjön är den största i Tyresåns sjösystem, ett större sjösystem som sammankopplar ett antal sjöar i området och som gör att man kan ta sig ut till havet, i alla fall om man har en mindre båt eller kajak. Tråkigt nog har jag svårt pga balansen att åka kajak, annars hade det varit en kul grej att ta sig an, men man kan även följa vattensystemet via ett antal vägar och stigar som finns, kanske något att satsa på nästa år?

 

 Utmed cykelvägen så har man satt upp små skyltar där man kunde läsa om de olika träden som finns, ett kul och bra inslag som man borde se mer av, så länge det inte förstör miljön. Förutom en del intressanta träd så finns här också en hel del intressanta gamla gårdar i området också. Det finns en del gravfält, de flesta från vikingatiden, men gårdarna som finns här är för det mesta från 1500-talet, en av dem är Stora Sköndals gård. Först hette gården Sjunda, men ändrades av Drottning Kristina som hade huset som ett av sina jaktslott, till Sköndal. Idag är Stora Sköndal en diakoniinstitution som grundades 1898 i Gävle men som från 1905 nu bedriver sin verksamhet tillsammans med Ersta diakoni på sin nuvarande plats.

 

Här finns också ett handikappbad som jag varit vid ett antal gånger och som jag kan rekommendera, här stannade vi till för att ta en längre paus och äta lite mat ute på bryggan, en brygga som såg allt annat än säker ut, men jag bedömde att den skulle hålla för oss två i alla fall. Området ligger väldigt vackert, men det blåste ganska kallt, så det fick bli en snabb lunch, att frysa var inget som jag hade lust med. Än så länge hade vår promenad varit ganska lättkört, bara några mindre backar med ett bra, fint underlag att åka på, men jag visste att efter Sköndal skulle det bli mycket värre med brantare och längre backar, men det skulle ändå bli värre än vad jag kunde föreställa mig.

 

 När vi passerade Sköndal och ett större fält svängde vi höger och fortsatte in mot skogen och Flatens naturreservat. När vi kom in i skogen blev underlaget något helt annat än det vi hittills åka på, från torra och fina breda vägar blev det nu isigt och snöigt. Här hade plogbilen inte varit vilket gjorde att man fick ta i en hel del för att ta sig fram, men som tur var så var det bara en kort bit, sedan blev det bättre igen, men då blev det o andra sidan backigare i stället, men här hade jag en väldans tur. Vägen delade på sig, till höger gick det brant uppför, medans vägen till vänster  som vi valde inte var fullt så brant, bägge alternativen gick till den väg som vi skulle fortsätta bort mot nästa område, Orhem. När vi tagit oss upp för det mindre branta alternativet fortsatte vi bort, lyckligt ovetande att vid nästa sväng skulle det bli mycket värre. Efter svängen gick det ganska brant ner, för att sen gå direkt brant uppför.

 

Vägen ner såg ut att vara en fin och bra raksträcka där det bara var at släppa på för att få upp en bra fart uppför nästa backe, men backen ner var täckt med löv vilket gjorde att man inte såg vad som doldes under löven. I normala fall hade jag hållit i drivringen för att sakta och säkert ta mig ner, men backen upp på andra

 sidan var isig, snöig och brant, så jag behövde all hjälp jag bara kunde få för att kunna komma upp. Jag släppte på så fort jag bara kunde, men det hjälpte bara några meter, när jag blev tvungen att ta mig upp för egen maskin kanske jag hade 30-40 meter kvar. Att åka rakt upp var omöjligt eftersom det var så brant, sedan var det isen och snön som gjorde att det inte gick, för att jag över huvudtaget skulle kunna komma upp var jag tvungen att åka höger och vänster och försöka hitta de kala fläckar som fanns efter vägen. Jag lyckades ta mig några decimeter åt gången, sedan råkade jag hamna på en isfläck som drog ner mig så jag var tvungen att börja om från början, men efter att ha kämpat i kanske 15-20 minuter uppför dessa 30-40 meter var jag äntligen uppe. Jag pustade ut och tittade bort mot nästa backe som låg ett tiotal meter bort. Den var inte att leka med den heller, men den var åtminstone is och snöfri, hade jag kommit så här långt och klarat mig upp för den här isiga backen skulle jag väl klara av resten också.

 

När vi äntligen hade tagit oss upp hade vi kommit till ett av Orhems alla koloniområden, vi följde en smal, snöig stig som gick utmed kanten av koloniområdet.  Efter en stund kom vi till Orhemsvägen som är en asfalterad väg, vi följde den norrut, tills vi kom till Flatenvägen, där svängde vi höger för att sen ta oss upp till en bro som gick över Tyresövägen, en stund senare satt vi på tunnelbanan på väg hem.

 

Här är lite fler bilder från området.

 

 

Please reload

Följ oss