June 18, 2018

April 16, 2018

March 20, 2018

November 5, 2017

September 23, 2017

September 17, 2017

September 4, 2017

August 27, 2017

Please reload

Senaste inlägg

I'm busy working on my blog posts. Watch this space!

Please reload

Utvalda inlägg

Vattgruvsmossen, en del av Sörmlandsleden

May 7, 2016

För några år sedan hade mina svärföräldrar ett sommarställe utanför Gnesta, vid en sjö som heter Båven, ett underbart ställe, och på vägen dit åkte man igenom Järna, en lite småstadsidyll i den Sörmländska idyllen. När man passerat Järna åker man förbi en skylt där det står Naturreservat, reservatet har givetvis ett namn och det är Vattgruvsmossens naturreservat, som sagt så har jag bara åkt förbi ett antal gånger, men nu var det äntligen dags att besöka platsen och som sällskap hade jag med mig min hund Iris.

 

Bor man som jag på söder, är det en ganska lång resväg dit, först pendeln från Stockholm södra till Södertälje hamn, där får man byta till tåget mot Gnesta för att hoppa av tåget två stationer bort, i Järna.

 

När vi kom till Järna tog vi Norra Järnvägsgatan bort till en annan väg, Snickarvägen som vi fortsatte bort. Det var en fin och bred asfalterad cykelväg med en hel del nedförsbackar, så det gick undan. När vi åkt någon kilometer åkte vi under en bro, för att sedan svänga direkt höger och fortsätta

 

några tiotal meter bort, tills cykelvägen tog slut, där svängde vi höger, för att sedan svänga direkt vänster och fortsätta grusvägen bort som gick ut med Mölnbovägen. När den tog slut efter några hundra meter åkte vi en kort sträcka på stora vägen, för att sedan svänga höger in på Billlstavägen, äntligen kom vi till ett lugnare och finare ställe, men ganska omgående kom jag på en sak. Våren är den tid då bönderna åker runt och sprider gödsel på åkrarna och eftersom området, till 90 % består av åkrar, så luktade det en hel del kan jag upplysa er om. Jag är uppvuxen på landet, så jag borde egentligen inte bry mig, men efter att ha bott i huvudstaden i över 30 år, så finns det vissa saker som försvinner, acceptansen av gödsel är en sådan sak, det luktar fruktansvärt.

 

Vägen vi åkte på var en fin grusväg, ganska smal dock, så man fick åka långt åt sidan när det kom en bil, vilket det gjorde ett antal gånger. Efter några kilometer kom vi till en gård, Billstadals gård, som låg på en höjd, hittills var backarna ganska snälla, men den här var brutal! Men, som så mycket annat här i livet, så finns det alternativ. Jag slapp inte någon uppförsbacke, men det fanns en väg som gick upp mot gården, för att sen komma fram till Billstavägen, det alternativet var inte fullt så hemsk, så den tog jag.

 

Ganska ofta får jag frågan hur jag gör med all packning och rullstolen, det är inte så svårt som man kan tro, man får vara lite om sig och kring sig, (Nästan) ingenting är omöjligt. Cykelkärran måste fixas innan jag kan ta den, så då får man fördela packningen på att hänga både bak och fram, i detta fall två väskor bak och en fram. Hur mycket allt vägde har jag ingen aning, men det var en del, jag var tvungen att ta med mig mer vatten än i normala fall, det gåt åt mer när det är varmt, något som är viktigt att tänka på, tar vattnet slut är man illa ut, speciellt när det är varmt och man ska transportera sig genom ett större område.

 

När vi passerat gården tog civilisationen slut, nu var det vildmark och åter vildmark som gällde, förutom lätt vind som tog tag i träden och fågelsången, så var det lugn och fridfullt. När vi åkt en stund kom vi fram till en bom, att passera

 

den på sidorna var helt omöjligt, jag fick luta mig ner och pressa mig igenom, det var precis så det gick, axlar och nacke tog emot lite, men det gick. Omgående byttes underlaget till rullgrus och större stenar. Att ha ett freewheel är en förutsättning för att överhuvudtaget ta sig fram i området, det går med mindre hjul, men då blir det genast tuffare. Syftet med den här turen var att kolla in en alternativ rutt för funktionshindrade, vägarna som vi åkt på är en del av den tilltänkta sträckan, men en bit in i skogen ska man svänga vänster och fortsätta söderut mot Mölnbo. Jag har åkt den sträckan några gånger och vad jag minns så är den ganska jobbig bitvis. Underlaget fortsätter att vara löst grus en bit bort, men när man kommer fram till en annan bom, när passerat vägen ner till sjön Akaren, blir det bättre igen. Min ursprungliga tanke var att jag, dels skulle reka, men att jag även skulle ta mig till Vattugruvsmossen och till en liten sjö för att slå upp tältet där, men jag hade en bit kvar, klockan var så pass mycket och solen var på väg ner, så det fick bli en annan gång, nu gällde det att så fort som möjliga en bra tältplats. Mossen är också en etapp av Sörmlandsleden, så det hade varit kul att ha sett, men som sagt så får det bli en annan gång.

 

Efter en stund hittade jag ett ställe som var helt okej, man får inte vara så kräsen i sådana här lägen, huvudsaken var att tältet fick plats på den lilla, plana gräsyta som fanns. Eftersom solen var på väg ner, så fick maten vänta, i med lite vätska bara, både till mig och Iris, sen var det bara att sätta igång med operation tältresning, hur svårt kan det vara?? Tråkigt nog så missade jag att hänga upp mitt älskade Urbergstält när jag var ute senast, så det var fortfarande fuktigt, så det hänger nu på tork och luftas ordentligt för att få bort den instängda lukten. Det tält som jag nu fick använda var ett mindre tält med bara två tältpinnar, mitt Urberg har tre pinnar, med andra ord så borde det vara mycket enklare att få upp, men icke. Att få in pinnarna i hålen var inga problem, men att sedan få ner tältduken på sidorna, så man kunde få ner pinnen i den lilla koppen som satt fast i tältduken var helt omöjligt. Efter att ha försökt ett antal gånger, fick jag tänka om, det behöver ju inte se så snyggt ut alla gånger, huvudsaken var att vi kom in i tältet och att man kunde stänga ute den värsta kylan och fukten, fick duga för den här gången, solen hade dessutom gått ner så det var lite svårt att se vad man höll på med, trots pannlampan.

 

 Men innan vi gick in i tältet tittade vi upp mot himlen för att uppleva ett riktigt fint skådespel, en klar himmel med miljoner stjärnor, i stan ser man aldrig det här, så det var riktigt kul att få se, det var länge sedan. Jag försökte förklara för Iris vad som var så intressant med det hela, men hon var mer intresserad av att gå in i tältet och lägga sig, så det fick bli tältet, efter att jag ringt hem till frugan.

Vaknade tidigt morgonen därpå av miljoner fåglar som kvittrade ikapp utanför, området är annars känt för sina orrspel som man kan höra när solen går upp på morgonen, men det var omöjligt att urskilja fågelsången, kanske jag hörde en orre, men det var inget jag tänkte på. Förutom fågelsången hörd man en del andra ljud som hör skogen till, en brölande älg eller rådjur. Ett annat djur som finns i de här krokarna är vargen, glädjande för vissa, katastrof för andra, för mig får den gärna finnas, men jag förstår de som inte vill ha den vid husknuten när man har boskap som man livnär sig på. Vid sextiden på morgonen stack jag ut huvudet för att se så att det inte fanns något djur i närheten så jag kunde släppa ut Iris så hon kunde göra sin morgontoalett medans jag packade i ordning och fixade frukost, som denna soliga, underbara morgon bestod av tunnbröd och makrillfile i tomatsås och till det kaffe.

 

Efter en lång frukost var det dags att packa ihop för att sen dra sig tillbaka till Järna. Eftersom jag kände av promenaden dagen innan, så gjorde säkert Iris det också, så vi tog det väldigt lugnt tillbaka, sakta framåt med en hel del mikropauser fick det bli, men det gjorde absolut ingenting, det var ett vackert landskap vi åkte igenom, att et luktade skit brydde jag mig inte om den här gången, efter en stund jag inte av doften, så snabbt gick det att vänja sig.

När vi tog oss fram på vägen såg jag något långt svart som slingrade sig snabbt över vägen ner mot diket på andra sidan, en orm!! Jag stannade till, kortade av kopplet till Iris betydligt, för att se vad det var för en orm, en snok. Ofarlig med andra ord, så nu kunde jag lugnt ta fram kameran för att föreviga detta möte, men den hade kommit så pass långt så kortet blev inte så bra som jag hade hoppats på, men man ser i alla fall att det är en orm, Iris visade inget större intresse för ormen, hon är mer intresserad av alla fåglar i hennes närhet. Efter ormbesöket fortsatte vi mot Järna, efter någon timme var vi äntligen framme, men vi missade tåget med bara några minuter. I normala fall gör det inte så mycket, om man bor närmare stan vill säga, men här ute går tågen bara en gång i timmen, så det var bara att vänta, Iris passade på att lägga sig ner för att ta igen sig, något som var lite svårare för min del, så jag fick sysselsätta mig med annat så gott det gick. Efter ytterligare två timmar var vi äntligen hemma, borta bra, men hemma bäst.

 

Här är lite bilder från vår underbara natt ute i det fria.

 

 

Please reload

Följ oss